Carolas djupa känslor för vrak
DET ENDA SOM syns på vattenytan är bubblor. De kommer stötvis: Bubbel, bubbel, stopp.
Bubbel, bubbel, stopp. Det är Carola Berntsson och hennes dykarkompis Filippa Hartman som bubblar. De har just varit nere vid vraket av lastfartyget M/S Harm som sjönk 1969 och ligger på 18 meters djup utanför Värmdö öster om Stockholm. De tar sig stegvis upp till ytan. Det får inte gå för fort. Kvävet som lagrats i kroppen under dyket måste släppas ut i lagom takt för att de inte ska drabbas av dykarsjuka. Men snart sticker Carolas och Filippas huvuden upp och tjejerna börjar simma in mot land.
– Att dyka på vrak är både spännande och fascinerande. Många av dem har en historia som sträcker sig tillbaka till 1600- och 1700-talen. Ritningarna på dem finns bevarade, så när jag dyker ser jag framför mig hur de såg ut en gång i tiden, säger Carola och skalar av sig dykardräkten lager för lager.
Trots att det är mitt i sommaren behövs det underställ, fleeceoverall och långa ullstrumpor under torrdräkten för att hon inte ska frysa. Vattnet nere vid vraket är inte mer än åtta grader varmt.
CAROLA TOG DYKCERTIFIKAT på Fiji 2007 i samband med jordenruntresan hon gett sig själv i 40-årspresent. Hon hade aldrig dykt förut, men tänkte att det kunde vara kul att testa. Hon blev fast direkt, och sedan dess har det blivit många, många dyk både i Sverige och utomlands.
– Dykning är salig lycka. Jag älskar tyngdlösheten och tystnaden. All stress rinner av mig så fort jag kommer ner under vattnet. Det är som att meditera.
För oss som aldrig har provat kan det verka farligt med vrakdykning, men Carola tonar ner oron.
– Nej, det är inte farligt förutsatt att man är noga med säkerheten, och föratt få göra vrakdyk måste man ha ett speciellt certifikat. Vi dyker aldrig ensamma och ser till att aldrig ha mer än en armlängds avstånd från varandra. Dessutom går jag aldrig in i trånga utrymmen
VRAKDYKNING ÄR POPULÄRT i Stockholms skärgård. Här finns många vrak som är ovanligt välbevarade. Det beror på att skeppsmasken, som äter upp allt som är av trä, inte kan överleva i det kalla och bräckta vattnet. Vrak som kanske är flera hundra år gamla kan vara så gott som intakta.
– De gamla vraken har så vackra detaljer. Ta Bodekull till exempel, som förliste utanför Dalarö 1678, där är galjonsfiguren kvar, berättar Carola.
En nackdel med att dyka i Sverige är att vattnet kan vara grumligt och sikten dålig, särskilt på sommaren. Men ibland när strömmarna runt vraket är starka och det inte har regnat på ett tag kan man se 20–30 meter.
– Mitt bästa dyk gjorde jag på Eldaren 2018. Det är en gammal torpedbåt som sänktes av marinen 1979. Vraket ligger på drygt 30 meters djup och vattnet var så klart att när vi kom ner kunde vi se hela skrovet. Det är inte ofta man får uppleva något sådant, säger Carola.
Text: Inger Sundelin. Foto: Samuel Unéus.
M/S Harm
➞ Lastfartyget Harm gick under 15 augusti 1969 efter en kollision med ett annat fartyg. Olyckan skedde mitt i natten, och fartygen observerade inte varandra förrän det var för sent. Kollisionen var mycket kraftig och ett stort hål slets upp i sidan på Harm. Hon vattenfylldes snabbt och sjönk inom några minuter. Alla ombord, utom en person, lyckades ta sig i livbåten.
Fem andra vrak som Carola gärna dyker på:
- S/S Ingrid Horn. Ett tyskt ångfartyg som fullastat med järnmalm förliste 1917 utanför Dalarö efter en sammanstötning med ett svenskt ångfartyg.
- Dalarövraket/Bodekull. Ett svenskt örlogsfartyg som gick i kvav utanför Dalarö 1678. Vraket påträffades så sent som 2003.
- Sappemeer. Det svenska lastfartyget som var lastat med 650 ton kalksten när hon 1969 förliste utanför Biskopsön i Stockholms södra skärgård.
- ”Saltskutan” Anna-Maria. Lastfartyget fastnade i isen utanför Dalarö vintern 1709. Av okänd anledning drabbades hon av brand och sjönk till botten.
- Gröne Jägaren. Det kanonbestyckade svenska örlogsfartyget befann sig vid flottbasen vid Dalarö skans när det exploderade och sjönk. Flera bärgade delar finns på Sjöhistoriska museet.