Gunillorna sviker aldrig sitt Sirius

Nu törs jag inte titta! Gunilla Nilsson står på Studenternas idrottsplats i Uppsala och väntar på att gästande Vänersborg ska lägga en hörna mot hennes lag Sirius. De blåsvarta spelarna ställer upp sig och bildar en mur inne i målburen. Gunilla tittar åt ett annat håll och för en gångs skull är Sirius hejarklack Västra Sidan tysta. Även Gunillas kompis Gunilla Ekfjord, som hittills sjungit med i klassiska hejarramsor som ”Fyrisån är våran å” och hennes favorit ”Jag har fått pengar från CSN”, är tyst.

Knacket när klubban träffar is och boll hörs ända upp till Västra Sidan, som ironiskt nog står på östra läktaren. Målvakten Anton Andersson räddar. Klacken jublar och Gunilla N törs titta mot isen igen.

– 3–1 innan halvlek, det här borde vi klara, spår hon.

Matchen slutar 5–2. Det är inte så konstigt att Gunillas magkänsla visade sig vara rätt. Få har sett så många bandymatcher som hon och supporterkollegan Gunilla E. Det har givetvis varit Sirius sedan starten, och både bandy och fotboll.

– Jag växte upp 75 meter från en hörnflagga i Berthåga i Uppsala. Där spelade de fotboll på den tiden, mest träningsmatcher. Redan då började man hänga med, inte minst tack vare min pappa och mina bröder som var Siriusanhängare. Det blev liksom automatiskt att man hamnade där, det fanns inget annat, berättar Gunilla E.

För Gunilla N, vars pappa var ordförande i Sirius när hon var i nedre tonåren, var valet lika självklart. När det var bandyfinal i Stockholm i mars 1960 och Sirius mötte Västerås träffades de två ”fjortisarna” för första gången på stationen i Uppsala.

– Där stod Gunilla med sin lillebror och egenmålad skylt, berättar Gunilla N. – Med ett jättesnyggt Siriusmärke på. Då kom Gunilla fram och frågade om vi höll på Sirius, säger Gunilla E.

– Vilket ju var ganska uppenbart att de gjorde, skrattar Gunilla N. Sen visade det sig att de båda heter Gunilla.

– Det måste vara ett typiskt Uppsalanamn. Gunillaklockan vid slottet är ju känd.

Duon fann varandra och blev engagerade i runtomkringverksamheten, som att sälja lotter under matcherna.

– Sen började jag åka med när min brorsa skjutsade laget till bortamatcherna. På den tiden var det match en gång i veckan och det fanns ingen buss, så laget skjutsades i bilar. Man fick hänga med och åka ihop med spelarna när det fanns plats, säger Gunilla N.

Gunilla E fyller i; efter över 60 års vänskap gör de ofta så i de gemensamma minnena och anekdoterna:

– Vi fick ju också en speciell koppling till laget då i tidernas begynnelse. Lagets kassör Becke Lund frågade oss om vi inte kunde bre mackor och fixa kaffe till laget när de hade taktiksnack dagen innan match. Det var både för bandyn och fotbollen, säger Gunilla E och berättar att ibland kunde bandystjärnan ”Snoddas” ses i lokalen.

– Även kungen har ju varit här. När han var kronprins och gick på Sigtunaskolan var hans gäng här. Då var det ingen som vågade servera honom, men jag frågade ”Vill prinsen ha mer ...?”.

– Det sa du inte alls, säger Gunilla E, du sa ”Hörru, ska du ha mer …”.

DE SKRATTAR OCH det finns massor av roliga minnen från mer än 60 år. Den röda tråden som hela tiden går att ana är kamratskapen och alla trevliga människor som finns inom Sirius och i supporterskaran. Som när de satt ett dussintal fans och enligt tradition åt pyttipanna inför den lika traditionsenliga annandagsbandyn – i en liten etta. Eller när de var på sitt längsta pregame, alltså då supportrarna träffas och värmer upp inför en match.

– Det var inför en fotbollsmatch, Sirius skulle möta Trelleborg borta och vi kom med tåg dit dagen innan. Vi hakade på några Västra Sidan-medlemmar när de tog färjan över till Rostock – och vi kom inte tillbaka förrän dagen därpå.

MATS JÖNSSON ÄR medieansvarig på Sirius Bandys hemmamatcher och har varit verksam i föreningen i mer än 15 år. Han berättar att många lag har trogna fans och någon extra hängiven som nästan blir som en maskot, ofta en man.

– Det finns säkert någon mer kvinna i landet. Men två? Som båda heter Gunilla? Jag tror det är ett unikum.

Vad betyder det då för en klubb och hejarklack att ha sådana trogna supportrar som Gunilla och Gunilla? Mats Jönsson kan inte nog uttrycka den värme han känner för de bägge madamerna:

– Jag skulle säga att det betyder allt egentligen, i flera led. Alla känner igen dem, även spelarna som pratar en stund med dem och säkert får goda råd om strategier. Sen blir de även en brobyggare mellan föreningen, laget och Västra Sidan. På ett sätt är det Västra Sidans adelsmärke, att alla ryms där oavsett om du är över 80 år eller 16 och precis har börjat titta på bandy, säger Mats och kallar Gunillorna för allgångssupportrar:

– Man pratar ofta om medgångssupportrar som kommer på matcherna när det går bra för laget. Men Gunillorna kommer oavsett hur det går, om vi är i botten av tabellen, när det regnar, när det blåser, när det går bra. De är konstanten!

INNAN MATCH kommer det fram människor i alla åldrar och säger ”Hej Gunilla”. Inte så konstigt, för det är inte bara på läktaren Gunilla och Gunilla kan synas. De är engagerade som volontärer inom Bandykul, Sirius bandyskola för sex–nio-åringar där de hjälper till vid sidan av planen med att knyta skridskor. En kille i tolvårsåldern kommer fram och kramar om dem, Gunilla N pekar ut nummer 17 på isen, Nils Bergström, som de hjälpte med skridskorna när han var barn och med i Bandykul.

Med mer än 60 år på läktarna har Gunillorna varit med längre än de flesta inom Sirius. Men hur länge kommer de att komma till matcherna? Gunilla E:

– Hur länge? Så länge vi står på benen går vi hit! ●

TEXT: HENRIK EMILSON FOTO: STAFFAN CLAESSON