På luffen igen

Både min fru Annika och jag tog tåget ut i Europa i början av 1970-talet när interrailkortet var nytt. När kortet lanserades var det tänkt som en engångsföreteelse för ungdomar under 21 år.

Men det blev en succé, permanentades och åldersgränsen höjdes stegvis. Sedan 1988 kan människor i alla åldrar köpa tågluffarkortet. Som gjort för en långresa, tänkte vi, och som de urbota anglofiler vi är bestämde vi oss för att satsa på Storbritannien.

Vi beslutade också att ta med vår tvååriga dvärgtax Peps på luffen. Det var ett lyckokast. Britter älskar hundar, alla ville hälsa på Peps och tack vare honom fick vi kontakt med lokalbefolkningen på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt under resor utomlands.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade Stockholm en solig septemberdag var att ta den femte covidsprutan. Tidigare samma morgon fick Peps, som redan var chippad och rabiesvaccinerad, en obligatorisk avmaskningstablett hos veterinären, allt bokfört i hans EU-pass för sällskapsdjur.

Det enda vi planerat inför vår tågluff var hur vi snabbast skulle ta oss med tåg från Sverige till England. Efter hotellövernattningar i Köpenhamn, Hamburg och Rotterdam och en natt i en hundhytt på Stena Lines färja från Hoek van Holland till Harwich var vi äntligen framme.

Med ett nyaktiverat interrailkort (som numera ligger i en app i mobilen) kunde vi till slut börja luffa på allvar, ta dagarna som de kom och resa precis dit vi ville.

DET VI LÄNGTAT allra mest efter är vanlig brittisk vardagslunk, äta fish & chips och annan takeaway-mat, hänga på puben och prata med folk om höjda elpriser och Brexit och titta på evighetssåpan ”Eastenders” och nyheterna på BBC.

Vi stannar först till några dagar i Corby, en småsömnig stad i East Midlands. Det är quiz night på The Raven Hotel när plötsligt beskedet om att drottning Elizabeth avlidit kommer. Sorlet tystnar och folk flockas framför tv:n i baren. Många gråter när de sjunger ”God save the queen”. Det är sådana stunder man aldrig glömmer.

NÄR VI TÅGLUFFADE med mindre reskassa på 1970-talet tog vi ofta nattåg och försökte lägga beslag på tomma kupéer att sova i. Den här gången letar vi boende på nätet. Det tar en del tid men det är inte omöjligt. Och det underlättas av att vi reser under lågsäsong.

Genom att googla eller använda sajter som booking.com går det för det mesta att boka prisvärda rum på hotell, vandrarhem eller bed & breakfastställen. Det är så vi hamnar hos Andy och Michelle Cooper på Invicta House B & B i lilla Golspie på den skotska östkusten.

– Vi flyttade hit 2015 från Dover, ville varva ner och starta ett nytt liv häruppe, berättar Andy medan han serverar oss en Full Scottish Breakfast med bacon, korv, ägg och black pudding på manglad linneduk i husets matrum.

EN VECKA SENARE gör vi en avstickare till Orkneyöarna. Där får vi laga frukosten själva men det gör vi så gärna med tanke på boendet. Vi har lyckats hyra ett alldeles eget hus på två rum och kök med sjöutsikt i hamnen i Stromness.

– Jag borde egentligen ha gått i pension för länge sen, men jag kör på några år till, det här är ett sätt att leva, säger vår värd Sylvia som sedan 20 år driver Brown’s Self-catering Houses & Hostel.

Vi väljer ofta enklare backpackerställen före hotell och det har många fördelar. Inte nog med att det är billigare. Genom att dela kök och erfarenheter med andra, väldigt många i vår ålder, får vi värdefulla tips om sevärdheter och annat man inte bör missa.

På Heb Hostel i Stornoway på Yttre Hebriderna träffar vi James och Jayne, särbor från Harrogate och Newcastle som reser med husbil, Sue från Yorkshire som cyklar runt på ögruppen och Annie från London som fotvandrar.

På det familjeägda vandrarhemmet får vi bo i en shepherd’s hut, en fåraherdevagn i trädgården inredd med dubbelsäng, kokplatta och soffhörna. Där trivs vi så bra att vi stannar i två veckor. ”Hutten” blir vår bas när vi utforskar Isle of Lewis, känd för alla som läst författaren Peter Mays romaner om kriminalkommissarien Fin Macleod.

Under tiden vi tillbringar på den vindpinade skotska ögruppen vid Atlantens kust får interrailkorten vila. På Yttre Hebriderna finns inga tåg. Men det går att luffa ändå, med färjor och lokalbussar. Några gånger hyr vi bil för att kunna ta oss till de mest avlägsna stränderna.

Tillbaka på skotska fastlandet, efter en fem timmars färjetur från Castlebay till Oban, fortsätter vi luffa med tåg. Nästa resmål: Penzance i Cornwall på engelska sydkusten. Vi tar oss dit via Torquay, känt från John Cleeses tvklassiker ”Fawlty Towers”.

VECKORNA GÅR och plötsligt inser vi att det snart börjar bli dags att återvända hem. När SJ:s snabbtåg rullar in på Stockholms central sent en novemberkväll är det bara några dagar kvar till första advent. Vi har varit ute på luffen i 87 dagar.

Om vi kan tänka oss att seniorluffa igen? Självklart. Vi pratar redan om nästa resa. ●

Text: Anders Hvidfeldt. Foto: Anders Hvidfeldt och Annika Claesdotter

Interrail Global Pass

• Med ett interrailkort kan man resa med 37 olika järnvägsbolag i 33 europeiska länder.
• Det finns tio varianter, från fyra resdagar inom en månad i andra klass (pris: strax under 3 000 kr) till obegränsat antal resande i tre månader (cirkapris 9 000 kr).
• Platsbiljetter ingår inte. På mer trafikerade linjer bör man boka plats hos respektive lands tågbolag.