Bilar för bad

Fiat 500 Jolly

Italiens jetset kom i Ferrari eller Maserati till sina villor på Rivieran på 1960-talet. Men från villan till stranden, golfbanan eller cocktailpartyt tog många sin Fiat 500 Jolly, en ombyggd variant av Fiats massproducerade folkbil. Jollyn hade en tygmarkis som tak och korgstolar. Sidodörrar saknades helt. En och annan miljardär med lyxyacht hade en 500 Jolly parkerad ombord, redo att lyftas i land med kran när man lagt till i någon trevlig hamn. Fiat byggde bara 650 stycken 500 Jolly mellan 1958 och 1966, och den som hittar en av dem i fint renoverat skick får räkna med att betala minst en miljon kronor. I dag säljs också eldrivna 500 Jolly för sisådär en halv miljon.

Citroën Mehari

En fyrsitsig (nåja) skottkärra i plast. Så skulle man kunna beskriva Citroën Mehari, en oöm minipickup som blev populär bland både bönder, hantverkare, fiskare och strandraggare. Och militärer. Till skillnad från till exempel Mini Moke (se text nästa sida) hade Meharin tillräckligt stora hjul och tillräcklig markfrigång för att kunna ta sig fram hyfsat i terräng. Av de 145 000 Citroën Mehari som tillverkades 1968–1987 tjänstgjorde 7 000 i franska armén. Liksom de andra strandbilarna på de här sidorna var Meharin tekniskt okomplicerad, med motor, växellåda och hjulupphängning hämtad från klassiska Citroën 2CV, ”lill-Cittran”. Citroën Mehari är fortfarande en rätt vanlig syn på franska landsbygden och Rivieran, både som piffig strandbil och som sliten grovarbetare redo att ta emot en säck lök på det lilla flaket.

Meyers Manx

En glasfiberbalja med två stolar och en vindruta, monterad på ett kortat underrede från en Volkswagenbubbla. Ett ballongdäck i varje hörn för maximal framkomlighet över sanddynerna. Meyers Manx från 1964 är den ursprungliga ”beachbuggyn”, och såldes som byggsats. Märkligt nog fick konstnären och båtbyggaren Bruce Meyers inget patentskydd för sin skapelse, den mest ikoniska av alla strandbilar. Bilen har därför kopierats i otaliga varianter världen över och blivit en föregångare för andra byggsatsbilar baserade på Volkswagenteknik.

Volkswagen 181

Bilen som blev de kaliforniska surfarnas favorit har sina rötter på andra världskrigets slagfält. Volkswagen 181 togs fram på 1960-talet för den västtyska armén. Grundkonstruktion delar 181:an med Volkswagen typ 1 – Bubblan – precis som sin föregångare, Nazitysklands Kübelwagen. 90 000 181:or tillverkades mellan 1968 och 1983, drygt hälften som militärfordon. Som färgglad civilbil såldes den under flera namn, i USA kort och gott som Volkswagen Thing. Robust konstruktion, avtagbara dörrar, fällbart tak och dito vindruta gjorde bilen till en amerikansk strandfavorit – tills skärpta säkerhetskrav satte stopp för försäljningen.

Mini Moke

Alla som sett en Mini, en hundkoja, på nära håll inser att de små hjulen och den låga markfrigången inte lämpar sig för ett militärfordon. Ändå var det just den marknaden hundkojans skapare Alec Issigonis hade i sikte när prototypen till Mini Moke presenterades 1959. Efter några års tester och konstaterad militär oduglighet lanserades Mini Moke 1963 i stället som civilfordon. Det gick bättre. Till att börja med marknadsfördes Moken som en praktisk bil för folk på landet, men det är framför allt som rolig fritidsbil den nått framgång. Tillverkningen flyttades till Australien och senare till Portugal, där den sista Moken rullade ut från fabriken 1993. Totalt byggdes ungefär 50 000 stycken. Även Moke tillverkas numera som elbil.