Björn och Lillemor gör som Elvis – kör Stutz

Efter att Elvis Presley vid en ceremoni på hotellet Waldorf Astoria i New York blev den första ägaren till en Stutz Blackhawk ville alla världens rika människor ha en. Men eftersom tillverkningstakten ofta låg på runt 50 bilar per år – det tillverkades 500–600 exemplar under modellens livstid 1971–1987 – så var suget efter den mycket udda bilen enormt.

Björn och Lillemor Pettersson, som driver Camaroskroten i Landvetter, köpte en 1972 års Stutz i Kalifornien för åtta år sedan. Vad Björn vet är det en av fem Stutz som finns i Sverige.

– Det var en gammal boxare som bodde ute i öknen som låg sjuk och ville sälja sin Stutz. Den hade stått länge i en lada och var i riktigt dåligt skick. Allt var sandigt och inget funkade. Men dyr som sjutton var den ändå, säger han och så skrattar han till.

– Den är så gräslig så att den är fräck. Har man hållit på med amerikanska bilar i hela sitt liv blir detta ett avsteg från allt annat. Det är klart att man måste ha den bilen, säger Björn.

DET VAR SENT 1960-tal när den stenrike New York-bankiren James O’Donnell och Virgil Exner, en pensionerad stjärnstylist från Chrysler, närmade sig varandra kring det ämne som fått rika amerikanska bilälskare att ilskna till – att de var tvungna att vända sig till de dryga engelsmännen för att köpa en riktig lyxbil, som Rolls-Royce eller Bentley.

Dessutom byggde de brittiska bilmärkena på en krånglig teknik och deras nät av serviceverkstäder i USA var under all kritik. O’Donnell och Exner tog över rättigheterna till ett lyxbilsmärke som dött ut under 1920-talskrisen – Stutz – och började bygga. Planen var enkel – de skulle slå engelsmännen på fingrarna genom att bygga en prålig kaross, men med standardmotor och standardteknik som skulle göra livet lätt för ägarna. Bilen formgavs av italienska Ghia och byggdes för hand vid Carrozzeria Padane i italienska Modena.

NÄR DEN FÖRSTA Stutz Blackhawken visades upp på Waldorf Astoria 1970 var det en skönhet som var 5,8 meter lång med bottenplatta och en treväxlad automatlåda från General Motors. Under den två meter långa motorhuven satt en 7,5 liters V8. Den drack runt 3 liter milen men levererade 425 hästkrafter som tog den 2 300 kilo tunga bilen från 0 till 100 kilometer i timmen på 8,4 sekunder. Priset? Runt 1,5 miljoner kronor omräknat till dagens penningvärde.

De patriotiska amerikanarna älskade bilen. Att låta Elvis Presley bli den förste att äga en var ett genidrag av företaget, och Elvis kom att äga fyra Stutz under de sex år han hade kvar att leva. Köpare nummer två blev Frank Sinatra. Snart hade Sammy Davis Jr köpt en till sig och en till sin fru. Dean Martin följde efter, hans Blackhawk hade registreringsskylten DRUNKY.

Muhammad Ali, Johnny Cash, Elton John, Paul McCartney och Al Pacino var snart ägare till en Stutz Blackhawk. Shahen av Iran hann köpa tolv stycken innan han avsattes.

Att bilen vid den här tiden kostade 25 000–35 000 dollar – en ”vanlig” amerikanare kostade runt 5 000 dollar – var inget som bekymrade celebriteterna.

Stutz Blackhawk märker ut sig med designelement som skulle ge dagens vindtunnelingenjörer grått hår, som att halva reservhjulet sticker upp ur koffertluckan, de fristående strålkastarna eller de fejkade kromade avgasrören på sidan för att nämna några exempel.

BJÖRN OCH LILLEMOR tar en sällsynt åktur genom Landvetter med bilen som fram till nu knappt rullat på svenska vägar. Färden fortsätter längs Landvettersjön mot Mölnlycke. Så långt inga problem.

– Den är helt ok att köra, det är som att köra en Pontiac, säger Björn. Men mötande bilister blir farligt nyfikna på bilen. Det tutas och blinkas. Risken för en trafikolycka känns överhängande.

– Folk undrar vad det är frågan om, de har aldrig sett något liknande, Det är sådana stunder som gör att de uppskattningsvis tvåtusen timmarna som är nedlagda på bilen är värda varje minut. Men det hade aldrig gått utan hjälp från våra vänner, säger Björn.

Renoveringen var understundom en prövning.

– Motorn och chassiet var inga problem, det är amerikanska grejer. Eländet började när jag kom till den handbyggda italienska delen av bilen. Det är det sämsta bilbygge man kan tänka sig, helt värdelöst. Pressade karossplåtar kan ha fel storlek, då har de gassvetsat dit remsor av plåt för att ge dem de rätta måtten. På andra ställen finns centimetertjocka lager av Plastic Padding. Samtidigt har bilen golvmattor av lammull och guldpläterade detaljer i instrumentpanelen, säger han och skakar på huvudet.

Till slut måste vi reda ut den något udda färgen på bilen. Den bygger på två av Lillemor Petterssons favoritnagellack från tillverkaren Lyko – i botten färgen från Simple Life och på det ett lager flejkad Yume Kawaii. De var många turer fram och tillbaka innan Lillemor och Björn var nöjda.

– Det blev en färg från en italiensk tillverkare, med lite extra silver i för att komma rätt. Eftersom allt annat är konstigt med den här bilen, så funkar det utmärkt.

Och Lillemor gillar att vara kvinnan bakom färgen.

– Det är förstås hedrande. Jag vet inte exakt hur vi kom på idén.

Hon älskar bilen.

– Den är kul och originell, inte minst för att den är så pass ovanlig. Det har absolut varit värt all tid som är nedlagd, säger hon.

Text: Tomas Eriksson. Foto: Ola Kjelbye.

Björn Petterson

Ålder: 61 år.

Bor: Mölndal.

Gör: Driver Camaroskroten i Landvetter sedan 1982.

Favoritbil genom tiderna: Chevrolet Camaro 1969 RS/SS Cabriolet.

Fritid: ”Renoverar huset. Men har inte mycket fritid.”

Lillemor Pettersson

Ålder: 61 år.

Gör: Jobbar på Camaroskroten, i första hand med pappersjobbet.

Bor: Mölndal.

Favoritbil: Rolls-Royce och Stutz Blackhawk

Fritid: ”Hus, barn och barnbarn.”