Med blick för blåljus

JOACHIM CARLSUND behövde en stege, en lång. Det var 15 år sedan, det skulle byggas ett ridhus på hästgården som familjen driver och det skulle göras höghöjdsarbeten för att sätta upp belysning. Joachim tänkte, vad kan vara bättre än en av brandkårens stegbilar och sökte efter en begagnad sådan på internet.

– Jag köpte den billigt och det visade sig vara ett riktigt lik, ingenting fungerade. Jag började meka med den och det var verkligen roligt. Jag träffade också en massa folk när jag letade efter reservdelar och behövde tips. Sen var jag fast i träsket, berättar Joachim.

”Träsket” är alltså hobbyn att renovera gamla utryckningsfordon, gärna från tiden 1967–1970. Om han är hängiven? Säg så här, han har byggt ut gårdens gamla traktorgarage till en fullt utrustad verkstad med lyft och plats för två fordon.

– Det är bra att kunna jobba lite parallellt. När man väntar på reservdelar till den ena, kan man jobba med den andra.

Just nu hänger en Plymouth Valiant från 1973 i garaget. En ljusblå, som för ett otränat öga ser ut som ämnad för skroten. Joachim ser något annat.

– Det här är polisbilarnas polisbil, som tog över efter Volvo Amazon 1970. Den har varit rätt lackad från början i svartvitt, när den avrustades 1974 blev den ommålad och gick som raggarbil.

Joachim berättar att han redan har en Valiant sedan tidigare, men den har en V8-motor, det ska vara en rak 6:a i om det ska vara korrekt. När han köpte den som nu är upphissad i garaget var tanken att bara komma åt motorn, men bilen var i så bra skick att han inte hade hjärta att skrota den. Nu har han alltså två. Bredvid i garaget står en gammal VW-buss som gått som polisbuss i Linköping. Joachim har sökt på registreringsnumret och i Riksarkivets databas och konstaterat att den bara rullat ett år i tjänst.

Lite märkligt, kraschade den? Skar motorn? Det vet han inte, men det är just bilarnas så kallade proveniens som gör att han riktat in sig på utryckningsfordon.

De två bilarna är vinterns projekt. Då är det lugnare på hästgården.

– Jag har kompisar som hjälper mig med allt från svetsning till textning på bilarna. Vi träffas, dricker lite öl, snackar och så blir det lite verkstad också.

DET TAR ETT ÅR att gå från ”lik” till fullt körbar och besiktigad bil. Det vill säga, ett år att få den mekaniskt och maskinellt duglig. Att sedan utrusta den med tidsenlig radio, bår, motorsåg, fartkamera eller sjukhusfilt kan ta hur lång tid som helst.

– Det är ett evigt mekande att hitta grejerna, men det är också det som är det roliga.

Vi lämnar radions countrymusik i garaget och går ut förbi gårdens tävlingsbana för islandshästar till en stor rödmålad lada. Utanför står en bärgningsbil – har det hänt något?

– Den är min. Man måste ju få hem bilarna på något sätt.

Självklart, vi sa ju att Joachim är dedikerad sin hobby. Bara en sådan sak att ladan vi nu kliver in i är byggd enkom för att förvara bilarna i. Här finns plats för ett 15-tal bilar och en polismotorcykel.

– Jag byggde ladan för några år sedan och då sa jag och hustrun att så många bilar som får plats här, det är så många jag får ha. Det har jag hållit mig till, förutom de tre som står på baksidan, de två i garaget och de jag har utlånade, säger han och berättar att han säljer av fordonen ”ytterst motvilligt”.

INNE I LADAN är det som ett museum, en tidsbubbla. Det första vi ser är just en bubbla, en VW polisbil från 1974, den sista årsmodell polisen köpte. Mitt emot hittar vi en av de äldsta bilarna i samlingen, en Volvo-ambulans från 1958 som körts i Stockholm. Bredvid står en Volvo Amazon kombi polisbil från 1967 som varit verksam i Luleå samt en brandbil från 1968 som gått i Vallentuna.

– Den är totalrenoverad. Vissa bilar ångrar jag nästan, de som varit riktiga lik. Men har man börjat kan man ju inte bara lägga av, speciellt som du kanske redan lagt 50 000–100 000 kronor på den.

Den mest unika bilen i samlingen är en Dodge ledningsbuss från 1970, full med radioapparatur och en antenn som går att skicka upp sju meter.

– Det fanns sex–sju stycken sådana här i Sverige, just den här var stationerad i Falun.

DE SVARTVITA BILARNA får han köra med på allmän väg. Men om han vill ta ut sin polis-Saab med ”hockeyklubban” längs sidorna, som rullade mellan 1985 och 1989, eller sin Renault ledningsbuss för beredskapspolisen från 1992, måste han täcka över ordet ”Polis”. Annars kan allmänheten tro att det är en riktig polis.

Den första bil Joachim renoverade, utöver stegbilen han bara mekade med, var en Volvo-ambulans han hittade som ett vrak utanför brandbilsmuseet i Gysinge. Sedan dess har samlingen vuxit. Vad letar han efter nu, vilken är hans heliga gral?

– Det skulle vara en Volvo 144 polisbil. De finns i stort sett inte kvar. De fanns ett kort tag på 1970-talet, efter Amazon och innan 240-serien.

UTÖVER UTRUSTNING till bilarna letar Joachim också upp de tidstypiska uniformer som hör till fordonen. Han ställer gärna ut bilarna, iförd tidsenlig uniform, vid olika träffar och veteranlopp. Du kan också ha sett hans bilar i tv-serier som Vår tid är nu och Skandiamannen.

Vi går till ladans baksida. I den stora carporten som finns här står Valianten med V8:an, en Volvo 240 polisbil och en militär ambulans. Saknas gör en militär brandbil som Joachim nyligen skänkte till Ukraina. Fordonen samsas om utrymmet med en brandbil med skylift och korg som når 17 meter upp i luften.

– Jag köpte den här i stället för stegbilen. Den har jag skrotat.

Text: Henrik Emilson. Foto: Samuel Unéus.

Joachim Carlsund
Ålder: 67 år.
Bor: Österhaninge.
Familj: Fru och dotter.
Gör: Driver medicintekniska företaget Aldax, samt hästgården ihop med sin fru. Renoverar gamla utryckningsfordon. Volontär på fordonssidan på Polismuseet, Stockholm.